Jag har tagit mig en ordentlig funderare över min situation. Jag oroar mig för pengar nu för tiden. Jag har inga vettiga sommarskor men har dragit mig för att köpa nya i flera månader. Jag oroar mig för om det ska ha kommit en elräkning när jag kommer hem från jobbet. Jag oroar mig för restskatten som ska betalas in, runt 1 400:- har jag för mig att det var. Jag oroar mig för studiebidraget som ska krävas in. Jag har ju tjänat "för mycket" pengar. Summor jag tidigare har klarat utan problem känns nu hopplöst stora.
I helgen var jag med om det ironiska ögonblicket att en ytligt bekant - med anledning av att jag klagade på fribeloppet - sa att jag "skulle dra ner på kostnaderna". Kanske "sluta köpa alkohol ute". När jag kom hem räknade jag över min budget, är det verkligen möjligt att mina omkostnader blev så pass mycket högre efter separationen? Men det är möjligt. 2 000:- ungefär skiljer det mellan den gamla och den nya budgeten. Då är matbutikerna kring mitt nya hem betydligt dyrare, och möjligheterna att göra storkok och frysa in obefintliga.
Visst finns det poster i budgeten jag kan skära ner på. Sparandet, t ex. Och restaurangmat. Men jag varken vill eller orkar leva på det sättet. Speciellt inte nu när jag är singel i världens vackraste sommarstad. Sparandet är inte bara "sparande" utan ett nöje för mig, något som påminner om att det finns en framtid och att jag har den att se fram emot. Och utan möjlighet att äta ute någon gång ibland skulle jag känna mig som en fånge. Det är stor skillnad på att välja att låta bli trots att man kan och att tvingas låta bli för att man inte kan.
Det är inte rimligt att oroa sig för att inte ha pengar så det räcker när man inte måste, blev min slutsats efter grubblande hit och dit. Det tar energi från studier och arbete. Energi jag MÅSTE ha för att klara att prestera.
När jag så anmälde min "för höga" inkomst till CSN för att reducera bidragsveckorna jag fått samt ansökte om studiebidrag för nästkommande två terminer la jag även till ansökan om lån. Jag kanske inte - hoppas inte - behöva använda pengarna. Men med dem har jag i alla fall en buffert. Utan lånet skulle jag knappt få något bidrag alls nästa termin och sanningen är den att jag kanske inte går runt då.
Jag har fått ett önskemål om att jobba "så mycket jag kan" i höst, och sommarjobb heltid respektive 75% hela den period jag önskade. Det är jag jätteglad över. Det torde innebära att jag kan spara ihop en egen buffert till hösten och att jag kanske t o m kan klara mig på den till nästa sommar. Men om det inte fungerar har jag i alla fall pengar från annat håll. Som de flesta studenter.
Drömscenariot vore att jag sätter över lånepengarna till SveaDirekt så fort de kommer, inte använder något av dem och plockar ut dem med rejäl ränta när jag studerat klart. Det troliga scenariot är att jag kommer tvingas använda en del av lånepengarna under nästa termin, men kunna spara en del. Om så sker får jag trösta mig med att jag trots allt klarat mig ganska länge utan lån.
Som jag nämnde tidigare kanske det var lite dumt av mig att köpa möbler för nästan hela bufferten jag hade med tanke på att jag nu står utan. Men som jag också svarade en person av den åsikten är hemmet och att det är fint där extremt viktigt för mig. Jag har fullt upp nästan hela tiden - jag måste få ro hemma. Och det får jag inte om det är fula och ofunktionella saker där. Möblerna jag köpt är inte dyra, men det blev förstås en del eftersom det var relativt mycket jag behövde.
Det blev långt det här, och jag tycker inte lite synd om mig själv. Jag ville verkligen inte ta lån. Men alternativet är att leva på marginalen utan att kunna unna mig något alls under terminerna, och kanske ändå inte gå runt i slutändan. Så vill jag inte ha det.
//Finanskvinnan
S&P 500
34 minuter sedan
26 kommentarer:
Jag fick ångest när jag läste om din situation. Stackars lilla gumman, tänkte jag. Sen kom jag på att du faktiskt alldeles nyligen skrev ett inlägg om att dina tillgångar överstiger 200 000 kr. Då blev jag genast lättad och ångesten försvann. Finanskvinnan klarar sig nog ändå, tänkte jag. :)
Gustav: Ja, det känns inte roligt. Men man (och jag) får tänka att alternativet är att jag börjar ta av SveaDirekt-pengarna. Och ställt mot det framstår det som klart bättre att ta CSN-lån till låg ränta.
Är såklart glad över att jag har sparpengarna, jag kommer "aldrig" eller åtminstone inte under väldigt lång tid stå helt utan pengar.
Sen är det faktiskt så att jag klarar mig som du säger, jag är definitivt inte "stackars lilla gumman".
Det finns inget alternativ som där jag inte ordnar upp situationen på något bra sätt. Men som sagt, jag tycker synd om mig själv och är väldigt besviken över att jag inte klarade mitt mål.
Dessutom känns det patetiskt att jag, som ändå jobbar så mycket och är sparsam, har så knappa marginaler. Hur har då inte andra studenter det? Sådana som kanske lyxar till med tv?
Mycket begåvat inlägg.
Jag tycker personligen att du gör helt rätt! Att gå runt och ha ångest är man inte förtjänt av.
Din blogg får mig att må bättre. Jag fick sån extrem ångest innan och jag vet inte ens om den handlade om pengar egentligen, jag tror inte det, men i grund och botten kommer man alltid tillbaka till det där. Min datorstol är pengar. Min lägenhet är pengar. Mitt träningskort är pengar som går förlorade när jag inte tränar. Eller som i alla fall är mer eller mindre bortkastade. Maten är pengar. Allt är pengar pengar pengar.
Och det här inlägget du skrev nu, hade lika gärna kunnat vara skrivet av mig. Det enda som skiljer oss åt, känns det som, är att jag inte har massor med aktier och sånt. (Och inte 200 000 kr då, men apropå det, för att relatera till Gustavs kommentar som jag för övrigt uppfattade som lite ironisk/sarkastisk, så, jag tycker faktiskt inte att det handlar om att man inte KLARAR sig. Det gör väl alla, oavsett om man har 200 000 kr eller inte. Det är ju mer en princip. Att man har ett mål eller en önskan och att man inte kan leva efter den.)
Cristoffer: Tack, skönt att höra att jag inte tänker helt galet. Att gå runt och oroa mig gynnar verkligen ingen, allra minst mig själv.
Sonja: Jag tror inte Gustav var sarkastisk, eller så tycker jag för synd om mig själv för att märka sådant.
Även om jag har sparpengar känns det för mig som ett orimligt alternativ att ta av dem, jag har kämpat så hårt för att få ihop dem. Trots att det vid en första anblick kanske kan verka som den självklara lösningen att göra så. Som när bekanta säger att "Bettan är konstig, hon ville inte gå ut fast hon har flera tusen på sparkontot".
Jag blir glad att höra att du mår bättre av att läsa bloggen. Det är inte alltid så lätt med livet, finns många ångestmoment. Men just pengaångest är ibland ganska lätt att åtgärda... Känner man att man har för lite på banken kan man försöka spara mer. Känner man att man inte vet vart pengarna tar vägen kan man göra noggrann budget och föra kassabok några månader.
Det kommer faktiskt alltid mer pengar till de allra flesta, även om det är mer eller mindre i perioder. Man får liksom en ny chans med varje utbetalning.
Precis som du säger är det att jag inte klarade målet som är det jobbigaste. Inte att jag tar lånet. Det är ju trots allt inte SMS-lån till ny platt-tv det handlar om, utan ett lån till förmånlig ränta avsett för just studier.
Jag vet inte, jag tror jag läste någonstans längre bak i din blogg, kanske inte att du vill vara anonym-anonym, men typ att du ja... är lite anonym. Så jag satt förut och funderade på vem du är. Och nu skrev du Bettan, om dig själv antar jag, så jag blev lite förvirrad. Vad det nu hade med pengar, och det vi pratade om, att göra...
Alltså det här med pengar är så knäppt. Jag har typ ingen kategori kompisar som resonerar som jag. Jag har en kompis (som är en av mina bästa) som tar studielån och får studiebidrag och allt och hon jobbar typ inte utan försöker klara sig på de pengarna + att hennes familj fyller på både kyl och frys emellanåt. Varje månad har hon ändå väldigt lite pengar kvar de sista tio dagarna och jag frågar henne ibland, varför jobbar du inte då? Hon orkar typ inte. Eller vill inte, hon tycker att hon klarar sig på det hon har. För mig är det konstigt. Vadå, återigen, klart man KLARAR sig, men vem vill leva bara för att överleva? Sen när vi pratar om lånet, hon har aldrig ens tänkt tanken att ett lån kanske vore skönt att vara utan. Alltså det är som att hon aldrig har reflekterat över att det är ett LÅN och riktiga PENGAR vi pratar om. Hon sa en gång, vadå, det spelar väl ingen roll, man kommer ju ändå ha lån på huset, bilen och sånt, så det där gör ju inte så mycket mer. Och så antydde hon typ att hennes man säkert skulle betala av det. För mig är den typen av resonemang hur konstigt som helst.
Sen har jag de kompisarna som tycker att plugget kan vänta. Om man någon gång börjar snacka om att det är lite segt, att jag måste jobba så mycket för att klara mig, att man har dåligt med pengar rent generellt när man är student, då säger de att man ska chilla. Kom igen, vi är inte så gamla. Varför ska man stressa med pugget?
Jag vet egentligen inte vart jag vill komma med detta oerhört långa, och förmodligen rätt röriga inlägg, men jag blir bara så förvånad. Förvånad och lite småirriterad över att folk tar så lätt på pengar. Att man tror att de ramlar ner från himlen typ.
För värst är ändå kategori tre. En kompis som bor hemma mitt i stan i Stockholm med sin mamma, trots att hon är flera år över 20, åker på lyxresor ett par gånger om året (mamma betalar), tar inga lån men får bidrag, och JOBBAR SVART (det yttepyttelilla hon jobbar) för att inte behöva bry sig om fribeloppet. Det där gör mig fullkomligt galen. Det är att ta saker för givet och ha noll respekt för pengar och människor som jobbar.
PS. Jag är inte så här sur i vanliga fall :)
S: Bettan var bara ett namnexempel, jag heter inte det. Fast det hade kanske varit passande.
Jag kan också bli irriterad när folk tar för lätt på pengar. Men man måste respektera att alla inte har samma relation till pengar heller. Att det inte är lika viktigt för vissa som för andra. En del kanske har så mycket eller får gratis att de inte behöver bry sig alls.
Av den äldre generationen har jag fått intrycket att studielån ska man ta för det är ju nästan gratis. Så var det när de tog studielån, och de har inte direkt uppdaterat sig om vad som gäller idag.
De som däremot tar lånet idag får nog lära sig att det är verkliga pengar snart nog. Så fort man slutat plugga. Dumt att det råder sådana missuppfattningar, tycker jag.
S igen: Appropå diskussionen om Bettan är det sådant som sägs om andra, de flesta av mina bekanta känner nog inte till att jag har sparpengar.
Jag är i alla fall skitglad att jag har hittat hit. Kommer inte ens ihåg hur nu, men det spelar väl egentligen ingen roll. Bara skönt att ha dig här och titta in och läsa allt du skriver. Särskilt det där du skrev om lägenheten och möblerna och det, det gillade jag. Jag är PRECIS likadan. Alltså det var skönt att läsa på det sättet att man fattar att du är "normal" trots att du sparar och tänker på pengar "hela tiden" (gör du det?).
Varför väljer du att vara "hemlig"? Du skrev att dina vänner inte vet att du har sparkonto. Tycker du att pengar är lite, vad ska man säga, "tabu"?
Gud vad många " " det blev.
S: Jo, jag är normal innerst inne, hehe. Jag tänker absolut inte på pengar hela tiden. Däremot tänker jag ofta på bloggen, om jag är med om något tänker jag på om jag ska skriva om det.
När jag väl hade bestämt mig för att börja leva mer ekonomiskt var det inte så svårt, det är ju bara att låta bli att köpa saker.
På senaste tiden har jag tänkt betydligt mer på pengar eftersom jag då för första gången på väldigt länge velat köpa saker men inte kunnat. Då blir man mer sugen.
Jag är anonym därför att fördelarna med att inte vara det väger lätt mot nackdelarna. Dels vill jag inte att hela Sverige ska känna till min privatekonomi, dels vill jag inte att jag ska bli "blogg-xx". Att folk kanske skulle känna igen mig på gatan om jag var med på bild i någon tidning är inget som intresserar mig.
Hade jag på något sätt fått stora ekonomiska fördelar av att inte vara anonym hade jag kanske övervägt det men enbart kändisskapet verkar mest jobbigt.
Jag vill ju göra karriär sedan och det är inte omöjligt att bloggen skulle skymma mig som person i den processen heller.
Jag satt en natt på jobbet och lusläste din blogg, det var då jag hade hittat den, och nu när jag satt här och läste ditt svar så kom jag på en grej. Är din blogg stor? Hittade jag dig på typ Bloggtoppen?
Jag är inte anonym i min blogg. Men jag har typ inga läsare - så det går väl jämnt ut.
S: Den är stor för att vara en ekonomiblogg, jag ligger 2:a på bloggportalen i kategori ekonomi just nu iaf.
Du är anonym med din blogg här i alla fall, eftersom du inte skrivit ut länken.
Bloggportalen, ja. Just det. Där var det nog. Jag använder i princip aldrig varken Bloggportalen eller Bloggtoppen, men just nu skriver jag en uppsats (som igår döptes till Den digitala opinionsledaren) om opinionsledare och bloggar och shopping och konsumtion och då har jag varit inne och tittat på lite statistik. Så då fick vi det utrett.
Ja, nä, på det sättet är min blogg anonym. För jag skyltar inte med adressen i onödan. Det är väl så man kan göra med anonymiteten. Skriva så att massor med folk läser utan att de vet vem man är. Eller så är man jätteutlämnande men så läser typ ingen.
Bettan, :-)
det är inget fel på ditt resonemang, du bör göra det som känns rätt för dig.
Men strikt ekonomiskt är det ju fel att ta studielån och samtidigt fortsätt spara i aktier/fonder som kan ha gått ner i värde när studietiden är slut. Och att sätta in pengarna på Svea ger väldigt lite efter skatt och så, kanske en ask cig i månaden, men vad ska du med den till?
Men känns det rätt, så gör det
S: Man ska nog alltid räkna med att den som vill hitta hittar... Därmed bäst att hålla informationsutlämnandet på en nivå som man kan hantera även om alla hittar till bloggen. Tänk om någon i din släkt skulle bli statsministerkandiat, t ex. Det skulle ta ett par timmar innan pressen hittat din blogg och skrivit en artikel om den. Men var och en skriver på det sätt den vill naturligtvis.
Jag vet: Jag har en liten tanke om att kanske gå +-0 på det här lånesystemet.
Om lånesumman ökar med 2,1% och SveaDirektsumman ökar med 4,55% så går jag faktiskt lite plus.
Ytterligare ett alternativ jag funderar på är att sätta lånepengarna till en räntefond i kapitalförsäkringen. Skagen krona kanske.
Om jag verkligen snålar på lånet kan avkastningen i teorin täcka uttagen så jag i slutändan har lika mycket lånepengar kvar som jag lånat. Jag ska räkna på det och se om det vore möjligt.
Finanskvinnan,
Lite lån är klart värt än mycket om du ska slippa ångesten.
Förresten tog jag lån sista året jag studerade och sparade hela just för att ha buffert och också eftersom vi skulle köpa eget boende när jag läste klart. Då hade vi tänkt använda det till kontantinsatsen om det hade krisat
Men det ordnade sig så att vi inte behövde använda pengarna till insatsen, och buffert hade vi ändå. Så då betala jag rubbet tillbaka inom några månader jag börja jobba.
Det ordnar sig för dig! Pressade situationer är också oftast väldigt kreativa. Man kommer på olika saker, idéer man annars inte skulle få om man inte "blev tvungen"
LR
Uppenbarligen har jag, precis som många andra, fastnat för din blogg - eller fastnat, jag har läst den ett par dagar. Mycket intressant.
Jag har varit i exakt din situation (eller det har jag inte men liknande). Samboliv under studietiden och inga lån, fram till en separering sent i studietiden (ett år kvar) och eget boende och nya kostnader. Mitt val var att börja ta lån (genom att jobba 2-3 dagar i veckan hade jag inte behövt ta lån första 3,5 åren) och faktiskt börja unna mig saker. Jag tänkte från början (när jag blev singelboende) att jag skulle försöka klara mig - samtidigt blev pressen och kraven på mig själv och mina studier allt större då jag var tvungen att skriva uppsats och ta examen. Studietiden slutade hursomhelst med att jag tog lån för tiden då jag skrev mina kandidatuppsatser och min magisteruppsats (så fick jag bra betyg också ;-). Nu i efterhand, med fast jobb och god ekonomi, kan jag ibland ångra att jag försökte spara så mycket. Idag sitter jag således med cirka 35 000 i lån, vilket är förhållandevis lite efter så lång tid (ingen hjälp från föräldrar) och kan ibland tycka att det hade varit värt att jobba lite mindre under studietiden och kanske unnat mig mer vardagslyx än vad jag gjorde. Det finns en risk att ekonomin, pengar och index börjar ta allt för stor plats. När du börjat räkna glas rosévin i parken i antal aktier i scania så hoppas jag att du åtminstone kan skratta åt det.
/Erik
Jag vet: Nu har jag räknat på det och kommer fram till att räntan blir nästan 5 000:-. Det är en rätt hygglig vinst. Men sen ska räntan för lånet betalas också (lite mindre än hälften), och så skatten förstås. Verkar svårt att gå +-0.
Erik: Välkommen till bloggen. Det låter ju som väldigt likartade situationer. Det är jättebra att du klarade dig på så lite lån trots allt. Själv har jag ju ungefär 30 000 i studielån sedan gammalt och vill därför ännu mindre bygga på skulden.
Det är väl verkligen inte att rekomendera stt göra som jag gjorde under min studieperiod (00-03). Adrig något jag skulle råda andra att göra, men..
Men i vilket fall som helst bodde jag redan då ihop med min fru (som jobbade ibland och var arbetslös ibland), jobbade själv extra allt som oftast, mycket små utgifter i stort sett hela tiden (älskar att baka eget bröd!) men jag tog också studielån som jag kanske inte direkt skulle behövt.
Å andra sidan så skulle jag idag inte på lika långa vägar haft lika många Ratos aktier, SSAB aktier, lunbergs aktier...om jag inte hade köpt dessa aktier för lånade pengar.
Cristoffer: Jag skulle aldrig våga köpa aktier för studielånet, vill ju ha det tillgängligt för snabb återbetalning, men du timade det bra!
Det är mycket dyrare att vara singel så jag tycker inte 2000 kr i budgeten verkar alls orimligt. (Det värsta blir när man beräknar kvadratmeterhyra per person etc... och inser precis hur mycket mer ekonomi man hade som sammanboende).
Nåja, sen är det väl det där med bra kvot av "gå ut och träffa folk" (vilket man behöver göra som singel) och "stanna hemma och spara pengar". Jag löste det med att bli fascistisk på att ta med mig lunchlåda, vilket jag egentligen inte ville. Alternativt inte äta ute på kvällarna... dvs ha en budget för "mat & nöje" och sen fippla fram och tillbaka med vart pengarna går. Det gick rätt bra ;)
Lycka till med ditt nya liv. Och försök att inte stressa upp dig öve rpengar eftersom du uppenbarligen har en buffert på kontot - även om du verkar vara som jag som inte "räknar" mina fonder och aktier som möjliga "göra av med pengar".... dom är till för min framtid och lgh etc.
Håller med dig FK, du resonerar klokt=)
Ett av åren jag pluggade tog jag inget lån, men sen tyckte jag inte det var värt det så började ta lån. Men försökte ändå hålla igen och sommarn som man drog in pengar på brukade jag betala av lite av lånet. Jag valde även att sluta med aktier under studietiden pga av fribeloppet.. Jag hade även svårt att hinna med att sätta mig in i klocka investeringsalterntiv.
Men var inte rädd för att använda CNN. Det är faktikt ett väldigt förmånligt lån och vet man bara vad man ska satsa på så är det lätt att få en högre förtjänst. Men visst är det lite gamling, men man måste våga lite för att vinna. Men allt detta förutsätter givetvis att man har bra koll..
You win some you lose som och det är väldigt nyttigt med misstag. Man lär sig verkligen av dem.. tyvärr kan man inte göra allt rätt jämt, men det blir bättre och bättre =)
Jag är tvungen att alltid ha buffert för jag är för stolt för att ta hjälp av andra.
Nu jobbar jag och pluggar utan lån. Har tillomed betalat tillbaka allt lån, kanske inte superklokt då jag just nu tror mig hittat ett bra investeringsalternativ som kan ge mycket tillbaka.. Men ändå skönt att vara skuldfri.
\PD
Ang. köpet av heminredningen förstår jag dig till till hundra procent. Mitt hem är min borg, på något sätt. Det är superviktigt att jag kan känna mig trygg och avslappnad hemma, och trivas riktigt väl. Ett vackert hem behöver ju, som du påpekar, inte kosta en förmögenhet heller.
Skicka en kommentar