En sjuksköterske- eller lärarutbildning som läses under full CSN-finansiering kommer troligen inte betala tillbaka sig genom lönen under en livstid. Inte om man jobbar i Sverige i alla fall.
Jag vet att det finns många anställda inom dessa yrken som trivs bra med sina jobb. Men är det verkligen så roligt att det är värt studielån samt utebliven inkomst och pension efter skatt till ett värde av i snitt ungefär 18 000 per månad under hela utbildningen för alla?
Hur tänkte ni som väljer/valde att utbilda er trots att lönen är låg? Var lönen ingen faktor som spelade roll vid valet av utbildning? Tänker ni att lönen måste öka i framtiden i vilket fall? Ångrar ni er på grund av lönen? Eller var det kanske så att ni kunde kombinera studierna med jobb och inte behövde förlora inkomst/ta lån och det därmed hade mindre betydelse?
//Finanskvinnan
Boken The Wolf of Wall Street blir till film.
1 timme sedan
23 kommentarer:
Jag är lärare och visst lönen är inte bra, MEN allt i livet är inte pengar! Jag trivs med mitt jobb och träffa ungdomarna varje dag gör att jag går till jobbet med ett leende. Skulle aldrig vilja vända papper utan vill jobba med något som för mig är meningsfullt. Hellre hjälpa en tonåring att fixa skolan idag med den stora press som det är på dem även om jag är underbetald än att jobba med något annat. Tyvärr är väl vi mäniskoälskare lite av ideella arbetare, men även om ingen förändring sker så kommer jag aldrig ångra mig.
Som jurist har jag väl faktiskt en av de få utbildningar som har potential att betala sig (med en brasklapp för alla jurister som jobbar för ett pottstyver i offentliga jobb) och jag är nöjd med min lön (även om jag inte ens är i närheten av vad min civilingenjörspojkvän och hans läkarbror tjänar). Dock har jag maxat mitt studielån och läst lääänge, så utslaget på livslpön vete sjutton om jag tjänat på det. Men för mig har största anledningen att läsa vidare alltid varit att få ett jobb som innebär utmaningar och roliga arbetsuppgifter varje dag och som ger goda möjligheter att avancera till större ansvar. Och det är väl oftast främsta anledningen till att man utbildar sig - att det leder vidare? Inte för att man ska tjäna på det i slutändan?
Hur resonerar du?
Jovisst spelade evt. lön roll.
Man måste dock också tänka på att kunna trivas med det man skall jobba med. Tror det kan öka chanserna i karriären, och därmed chansen till bra lön.
Anonym: Tack för ditt svar, härligt att höra att du funnit ditt "kall" och är nöjd ändå.
Anna N: Jag resonerar som du, det viktigaste är att utbildningen ska leda till roliga uppgifter och möjlighet till utveckling.
Med den utbildningen jag läser nu blev det väldigt tydligt att det är en stor ekonomisk uppoffring att plugga eftersom jag jobbade heltid innan. Jag tänkte mig noggrant för innan jag valde den för att se om den kommer kunna ge verkliga chanser till givande jobb och även bättre lön men "givande jobb" var huvudskälet för mig att börja plugga igen.
Utbildningen tangerar mina intressen i princip perfekt och kommer förhoppningsvis kunna leda till relativt välbetalda arbeten.
Jag tror att jag hade satsat på läkarlinjen om jag varit intresserad av vården, då hade jag kunnat tjäna bättre. Det ekonomiska är ändå viktigt för mig, om än inte det viktigaste.
Jag vet: Absolut, man måste trivas för att göra ett bra jobb.
Jag valde absolut att plugga vidare för att få ett kul och stimulerande jobb,
Tycker det är så tråkigt med människor som väljer yrken efter lönen. I min bransch (systemutvecklare) så finns det för många som valt det p.g.a. lönen dvs folk som inte fortsätter lära sig efter högskola och börjar göra dåliga saker, istället för att engagera sig.
Plugga inte till civilingenjör iaf. Dåligt betalt med tanke på all tid/lån nerlagt..
Har nu börjat plugga ekonomi på sidan om jobbet. Verkar bättre betalt där. Mycket intressantare att läsa dessutom.
Pluggar heltid och jobbar heltid. Inga problem.
Det hade aldrig gått när jag plugga till civ.ingenjör. Det kräver betydligt mer.
Varför har du sensur på din blogg. Dålig stil!
Anonym: Jo, det känns som det kan bli en tråkig konsekvens... Att man inte har lust att lära sig mer eftersom man inte är intresserad.
Anonym: Vad syftar du på? Jag publicerar alla kommentarer utom reklam som rör något för bloggen intressant ämne. Fast skulle jag få en väldigt otrevlig kommentar som inte rörde något för bloggen relevant ämne så skulle jag förmodligen inte publicera den. Fast det tror jag aldrig har hänt.
Hur menar du att utbildningen inte kommer att betala tillbaka sig? Man kommer ju under en livstid att tjäna mer pengar än man har lånat av CSN, sen handlar det ju om vilket tempo man betalar av i, eller?
Jag ska bli fastighetsmäklare, ett yrke som jag tror är viktigt och som också kommer att leva kvar då människor värdesätter en säkerhet som det ger i en affär som är stor. Jag går en treårig utbildning istället för en tvåårig, valet till detta har att göra med mina lönepåverkande möjligheter. Jag tror att jag som ung med mer kött på benen kan få högre lön då min kunskap också skapar mervärde för kunden = utdelning även för mig
Anonym: Jag syftar på att lönen inte skiljer sig så mycket från den man skulle få om man jobbade utan att ha högskoleutbildning att det lönar sig.
I mitt fall hade jag en heltidslön på 18 500 innan jag bestämde mig för att börja studera. Om jag hade behållt det jobbet hade jag kanske kunnat snigla mig upp mot 25 000 i månaden om tio år.
Om jag genom min utbildning kan få en ingångslön på 25 000 när jag är klar så har jag redan börjat tjäna mer pengar än jag gjort utan utbildningen och därför lönar sig utbildningen ekonomiskt.
Fredrik: Låter som en bra strategi.
Allt i livet är in inte att se till att man gör de mest fördelaktiga ekonomiska valen.
Hur tänkte du när du flyttade isär? Du förlorar mycket på det.
Hur tänkte du när du började plugga så sent i livet? Om du had epluggat tidigare hade du idag säkert redan haft en lön på låt säga 35 0000kr i månaden.
Hur tänkte du när du pluggar inom ekonomi? Det är ett väldigt överskott på ekonomer idag hade du pluggat till ingengör hade marknaden sett bättre ut.
Nej precis så är det för oss alla. allt handlar inte om pengar.
Anonym: Nej, det håller jag helt med dig om. Men kan man göra två val som ger samma "lycka" i slutändan så tänker i alla fall jag så att jag väljer det mest ekonomiskt fördelaktiga.
Samma sak om jag är i mataffären och kan tänka mig att köpa ingredienser till två olika maträtter som jag tycker är lika goda. Då väljer jag det billigare.
I fallet med separationen hade jag inte mått bra om jag inte gjort det, alltså var det inget alternativ.
Sen anser jag inte att det är sent att ha sin examen innan 30, det är alldeles lagom för mig. Innan visste jag inte vad jag ville jobba med. Inom mitt yrke tror jag det dessutom är till fördel att ha varit på olika arbetsplatser. Jag tror att mina chanser till jobb är helt överlägsna de i min klass som började direkt efter gymnasiet och inte har någon direkt arbetslivserfarenhet.
För övrigt läser jag inte till ekonom:).
Jag tänkte som så att det säkert var ett höglöneyrke jag utbildade mig till. Lönen var den främsta drivkraften. För innan jag pluggade kändes det som att jag inte hade något att förlora. Jag bodde hos morsan, under 90-talskrisen i en industristad på dekis, och hittade bara jobb som telefonsäljare. Det var knappt så att jag hade råd att finansiera min skrotbil eller en ask cigaretter då och då. Och så läste jag ett par tråkiga kurser (ekonomi t ex...) på den därstädes belägna, dåliga högskolan.
Så jag packade min väska och pluggade till civilingenjör istället, fast jag hade varit skoltrött sedan ettan i gymnasiet. Det är inget jag ångrar, även om jag tjänar alldeles för lite. För det var så kul att plugga teknik, när de värsta mattekurserna var klara. Plus att jag gillade studentlivet. Enda felet med min studietid var väl att jag inte fick ligga tillräckligt ofta. Men det är väl min personlighets fel, antar jag.
Att vara ingenjör är inte lika kul som att vara teknolog, men skulle förstås hjälpas upp med lite (jag menar mycket) mer pengar. Hoppas att jag kommer att tjäna mer någon gång.
CalleC: Du får kanske byta jobb om du ska få upp lönen, men du verkar ju trivas hyfsat ändå. Trivseln är viktig som sagt. Dessutom låter det positivt att studierna var roliga.
Calle: "Enda felet med min studietid var väl att jag inte fick ligga tillräckligt ofta. Men det är väl min personlighets fel, antar jag"
Ett säkert sätt för killar att inte träffa tjejer är att plugga teknik: inga tjejer på utbildningen och inga tjejer på arbetsplatsen. Om du nu skulle träffa någon tjej utanför dessa ställen så är teknikområdet inget som intresserar tjejer. Och de flesta killar intresserar sig för tekniska saker även på fritiden. Här ligger du på minus från början.
Om en tjej vill träffa killar så är saker klar; det är bara att börja på en tekniklinje.
Jag tycker inte att det är fel att välja yrke efter lön. Ska man glorifiera val av jobb som man tycker är roligt och utvecklande? Det som en gång är roligt kan lika gärna bli tråkigt efter ett tag. Bra lön blir aldrig tråkigt :) Optimalt är givetvis en bra lön för något man gillar att göra.
När man väljer studieinriktning så måste man veta vad man vill, inse vad man kommer att få för lön, hur arbetsmarknaden ser ut etc. Vad man prioriterar i livet är ju också så olika.
Finanskvinnan: Nej, jag trivs inte alls. Och jag tror inte att jag kommer att prestera och tjäna bra på ett jobb där jag inte trivs.
Men jag har alltid väldigt höga förväntningar på allt (utbildning, jobb, förhållanden, framtid) och blir alltid besviken när de inte uppfylls.
För den driftige går det alltid att tjäna pengar, oavsett inom vilken bransch man jobbar. Det gäller bara att finna ut på vilket sätt.
Jag valde att läsa till sjuksköterska, eftersom jag hade sån lust att jobba inom en viss specialisering. Att lönen skulle bli låg lyssnade jag inte på, trots att det var många som påpekade. Gick vidareutbildningen och jobbade ett par år i Sverige för erfarenhetens skull. Kan säga att lönen var sådär, men inte så illa som alla sagt (men vi har ju olika referensramar). Min dåvarande lön var 30 tkr /mån, inkl OB.
Nu har jag jobbat i Norge ett par år och kommer fortsätta ett tag till eftersom det är dubbelt bättre betalt.
Jag är gad att jag valde ett yrke som jag var genuint intresserad av, och att jag nu tjänar bra på det gör det ännu roligare.
Däremot är jag väldigt tveksam till hur glad jag varit om jag haft en jobb jag enbart valt för pengarnas skulle. Kanske det kunde varit blivit en lyckoträff - att jag med tiden utvecklat intresse för arbetsuppgifterna också - men det mest troliga är att jag bara utvecklat tristess och depression.
Enbart pengar gör ingen lycklig.
Det tror jag verkligen inte iaf.
Jag tycker ändå att det var värt det. Jag hade roligt när jag studerade och studierna förändrade min syn på livet. Jag har stort självbestämmande i mitt yrke och lånen skrivs av när jag blir 65.
Min ekonomi: Absolut, man kan ändra sig med åren. Men det verkar dumt att utbilda sig inom något man direkt avskyr ändå.
CalleC: Kanske läge att börja med terapi? Det finns ju en orsak till varför du upplever att du aldrig blir nöjd. Sen kanske du inte tycker det är något problem iofs.
Själv skulle jag bli stressad om jag kände så, som att inget jag gjorde hjälpte för att det aldrig blev som jag ville ändå.
Jag ska tillägga att jag tror alla mår bra av att gå i terapi oavsett hur små/stora bekymmer man har.
Jag har själv tänkt gå och diskutera mina fixa idéer vid tillfälle.
Anonym: Grattis! Det låter som du har kunnat kombinera dina intressen och arbetet på ett väldigt bra sätt.
Jag tycker 30' per månad låter som en bra ssk-lön i Sverige också, antar att du hade så pass hög för att du var specialistssk?
Bra att möjligheten att arbeta i Norge finns också.
Anonym: Det viktigaste är att du är nöjd, då är det ju värt det för dig.
Det nya CSN-systemet (som jag har) har inte avskrivning efter 65 utan alla måste betala av det man lånat inom som längst 25 år efter avslutade studier.
Kanske är det delvis det som gör att jag för egen del är mer medveten om vad det faktiskt "kostar" och om man får igen investeringen.
Jag tror inte på terapi; misstänker att det mest är humbug. Quick fixes funkar ett tag och är framför allt roligare.
Jag brukar köra lite hemgjord aversionsterapi. Slår sönder presenter från gamla ex. Lämnar brickan på bordet på McDonald's. Lägger långa, svarta burnout-ränder i gatukorsningarna. Det är kul!
Skicka en kommentar