Stockman skrev ett bra blogginlägg om investmentbolag för en tid sedan. Frågan är om investmentbolagen kommer finnas kvar i framtiden, många har redan försvunnit från börsen.
Jag har funderat en del kring det här på senaste tiden, och speciellt efter Ratos bolagsstämma.
Problemet med börsnoterade investmentbolag som jag förstår det är att det uppstår en rabatt. Värdet på investmentbolaget blir lägre än summan av innehaven. Och marknadsvärdet på innehaven för de flesta investmentbolagen är "enkelt" att avgöra eftersom innehavsbolagen är börsnoterade och det finns ett marknadspris per aktie. Investmentbolaget i sig är också börsnoterat.
Kan man då rättfärdiga en verksamhet där bolaget inte "skapar värde" genom att öka värdet på bolaget/aktien jämfört med om aktieägaren har de separata bolagen i en egen portfölj? Jag vet inte. Men jag drar enkelt parallellen till fondbolag där anställda får höga löner för att skapa 0 mervärde jämfört med att fondspararna köper en indexfond utan avgift eller för den delen själv köper aktier. I det fallet har jag svårt att argumentera för verksamheten.
För aktieägaren är det positivt med rabatten eftersom utdelningen då blir högre i relation till priset. Men är den skattemässiga fördelen för investmentbolagen så stor att det verkligen är "värt" att driva ett börsnoterat bolag för den sakens skull?
Hänger allt på om investmentbolaget lyckas köpa och sälja innehav vid rätt tidpunkt för att tjäna pengar? Det vill säga som någon slags extremt långsam trading?
Ratos har haft en extremt framgångsrik modell sedan Arne Karlsson kom in i bilden. Modellen baserades på hans forskning kring hur man undviker rabatt i investmentbolag. Och lösningen var tydligen att sälja alla noterade bolag och istället köpa onoterade bolag. Bolag som alltså inte värderas på börsen utan enligt andra metoder, som jag antar kan kontrolleras bättre än investerarnas godtycke.
På stämman så tog Aktiespararna upp att Ratos alltid framstår som dyrt i förhållande till andra investmentbolag, och föreslog att man ökar värderingen på innehavsbolagen. För det kan man tydligen göra. Dock så var inte Ratos intresserade av detta utan menade sig göra marknadsmässiga värderingar.
Ligger en del av Ratos framgångssaga på börsen i det faktum att värderingen av innehavsbolagen går att kontrollera och till viss del påverka, till skillnad från i börsnoterade innehavsbolag? Hur stor del i så fall?
Det undrar jag. Samt om jag i själva verket investerar i trading när jag investerar i investmentbolag med noterade innehav.
//Finanskvinnan
Åska: Död och svart AppleTV - hur rädda?
2 timmar sedan
9 kommentarer:
Investmentbolagens snara död förefaller mig vara en överdrift. Däremot är det nog så att "herrelösa" eller "svaga" investmentbolag onekligen kommer hamna på slaktbänken snabbt. Det är bara att vänta tills marknaden står "rätt", ta över, slakta och ta hem vinsten.
Vad man bör hålla i minnet är att det sveriges minst kompetenta yrkesgrupp, journalister, i linje med sitt intellekt kallar investmentbolag tydligen kan innebära såväl Investor som Ratos. Jag kan tycka att rimligare namn i sammanhanget vore "maktbolag" respektive "private equity", det senare eftersom riskkapitalbolag betyder något annat på svenska. Vill du, som Wallenbergarna en gång ville, säkra familjens ägande över tid är ett maktbolag lämpligt. Vill du, som Ratos gör, köpa upp, förädla och sedan sälja av bolag, så startar du ett private equity-bolag. Oavsett har du enligt svensk terminologi tydligen ett investmentbolag.
Redovisning är en svag gren för mig men det torde vara rätt klart att värderingen av ett onoterat innehav är betydligt mer grumlig än ett noterat bolag där det i teorin bara är att ta aktiekurs ggr antal utestånde akter så får du fram värdet, eller i varje fall en hygglig indikation. Ett helägt bolag kan man alltid manipulera värdet på. Det gör Ratos svårvärderat, speciellt som de har många onoterade bolag i portföljen. Marknaden har ju uppenbarligen misslyckats värdera dem rätt över tid även om värderingen stigit i takt med fortsatta framgångar.
Kan ju i sammanhanget vara värt att nämna Latour. Som i sina rapporter alltid pratar om värdet på sina onoterade innehav som ett spann. I senaste årsredovisningen t.ex så anges värdet på Hultafors till 1364-1970 miljoner kronor.
Arne Karlsson skrev om substansrabatten 1999 och Du hittar artikeln ("Svarta lådan") på Ratos hemsida:
http://www.ratos.se/Om-Ratos/Verksamhet/Svarta-ladan/
Mycket upplysande!
En styrka i Ratos anser jag även vara en stark ägarfamilj jämte familjestiftelser. Det var representanter för ägarfamiljen som var med om att försöka hitta en utväg ur problemet med substansrabatten. Arne Karlssons koncept fick stort genomslag!
Sedan hör det till saken att analytiker inte orkar lägga ned den tid som behövs för att analysera Ratos innehav. Det är ett problem!/G
Kan ett investmentbolag gå i konkurs och i så fall hur drabbas jag som aktieägare?
För egen del har jag helt sålt av Ratos.Jag gillar helt enkelt mixen av bolag som finns i Ratos portfölj,jag tror det blir svårt att upprepa den tidigare framgångssagan med den mix av bolag som dom har kvar.
Intressant timing. Idag svarade också en respekterad fondförvaltare i Finland på en fråga om de svenska investmentbolagen. Här finns hans alltid intressanta funderingar kring ämnet (på svenska den här gången).
Jimmy: Ratos är ju ett private equity-konglomerat. "Maktbolag" tycker jag var en mindre användbar benämning. Ratos har ju också "makt" över sina innehav, vilket torde förenkla förädlingsprocessen.
Precis, värderingen blir problematisk. Å andra sidan så tycker jag att värderingen på börsen är extremt godtycklig i många fall, med de snabba kasten hit och dit.
Anonym: Mycket intressant att Latour ger ett spann-värde! Det visste jag inte, har inte tittat på det bolaget tidigare.
G: Tack för länken! Jag har läst den tidigare och det är mycket intressant läsning.
Men formuleringen på slutet,
"Som tidigare konstaterats gör Ratos bedömningen att det är svårt, kanske omöjligt, att över tiden åstadkomma en överavkastning på en större portfölj innehållande enbart börsaktier. Flera skäl gör emellertid att möjligheten att nå en överavkastning är betydligt större bland de onoterade bolagen och med den inriktning Ratos nu valt. Marknaden för onoterade bolag innehåller imperfektioner och skevheter som Ratos kan dra fördel av."
bidrar till min fundering. Är de större möjligheterna till kontroll över värderingen av innehavsbolagen en av fördelarna för Ratos?
Jag har stort förtroende för ägarstrukturen, förädlingsarbetet och Ratos historik. Men bolagsvärderingen är en fråga som dyker upp i mina tankar.
Anonym: Säkert kan ett investmentbolag gå i konkurs som vilket bolag som helst, exempelvis om alla innehavsbolagen blir värdelösa.
Dock inbillar jag mig att "risken" inte är att bolagen går i konkurs utan att att de avnoteras/köps upp. Något som inte nödvändigtvis behöver innebära förlust för aktieägaren. Någon mer insatt som har koll på detta?
Anonym: Ok, jag förstår. Jag tyckte personligen det kändes tråkigt att Anticimex såldes av men samtidigt ingår det i affärsidén. Jag behåller Ratos så länge och har t o m köpt mer nyligen.
Anonym: Intressant, tack för länken!
Jag menade inte att investor skulle benämnas som ett maktbolag. Men det är vad det är i praktiken. Deras bevekelsegrunder skiljer sig rätt ordentligt från tex Ratos. Det är väl den sjätte generationen som styr nu om jag inte missminner mig, hade sfären gått igenom sedvanliga arvsskiften hade situationen varit radikalt annorlunda tror jag. Kinnevik kan definitivt placeras i samma kategori. Kanske även Lundbergs även om historiken är lite för kort där.
Ratos är det tydligaste exemplet på ett helt annat sorts bolag, det finns ingen tydlig huvudägare och strategin är en helt annan helt utan kärninnehav, ändå klumpas de ofta ihop i jämförelser. Ratos torde få det svårare att överleva på sikt i nuvarande form.
Missade en sak.
Jag tror du har helt rätt i din fundering om avnotering/uppköp. De flesta investmentbolag har ju ofta ett "styckningsvärde" som är högre än börsvärdet. Kortsiktigt rationellt borde samtliga investmentbolag styckas i morgon. Det är därför jag tjatar om Investor. Wallenbergs har inte kortsiktig maximal avkastning som mål. De kan ta en lägre avkastning ett givet år för att försäkra sig om att fortsätta få avkastning år efter år efter år. Det gamla talesättet "You can shear a sheep many times, but you can skin it only once" känns passande i sammanhanget. Det är rätt många investmentbolag som slaktats under åren. Gardell var väl bödel i ett om jag inte missminner mig. Det var där Fredrik Lundberg köpte Hufvudstaden. Till bådas tillfredsställelse får man väl anta. Men den dynamiken innebär att investmentbolag utan en tydlig huvudägare onekligen kommer delas upp, all marknadslogik talar för delning, om det är bra för de små ägarna beror på perspektivet.
Skicka en kommentar